Klimatförändringar drabbar tredje världen hårdast

FAO, FN’s jordbruk och livsmedelsorganisation rapporterar om hur klimatförändringar hotar de 30 miljoner invånare som bor i området runt Tchadsjön. Genom bilderna nedan kan man förstå vidden av katastrofen och det är inte svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det får för ett område som redan är fattigt och drabbat av utbredd svält.

Vi som lever i den rika västvärlden måste inse att vi faktisk har en klimatskuld till tredje världen. På sikt kommer en kraftig klimatomställning ha förödande konsekvenser för hela världens befolkning men redan nu bevittnar vi resultatet av klimatförändringarna. Det här är tyvärr inte längre bara en fråga för våra barn och framtida generationer, det blir mer och mer uppenbart att den här frågan måste lösas här och nu.

Den humanitära katastrof som har uppenbarats med anledning av den krympande Tchadsjön i centrala Afrika bör omedelbart åtgärdas, säger FAO idag.

Sjön, som är belägen i Kamerun, Tchad, Niger och Nigeria, var en gång i tiden en av världens största sjöar. På grund av de senaste decenniernas klimatvariationer, klimatförändringar och befolkningstrycket, har sjön krympt med 90 procent, från 25 000 kvadratkilometer 1963 till mindre än 1500 kvadratkilometer 2001.

Om sjön fortsätter att krympa i sin nuvarande takt, kan Tchadsjön enligt NASA:s klimatprognoser, vara försvunnen inom tjugo år.

FAO – Tchadsjön står inför en humanitär katastrof

Det är tydligt, 20% utsläppsminskning räcker inte, vi bör kräva 80% från EU. Där åtminstone 40% är inhemsk utsläppsminskning inom EU. Förhandlingarna inför och under toppmötet i Köpenhamn är för viktiga för att bryta ihop. Det gäller att inse att det är vi som provocerar tredje världen med våra magra utsläppsminskningar och ljumma tal om utsläppsrätter som samtidigt bibehåller status quo här hemma.

Källa och vidare läsning: Atlas of Our Changing Environment
Newsmill: Hög tid för realistisk klimatpolitik

 

Ställ krav på politikerna i klimatfrågan

I helgen gjorde jag tillsammans med Jakop Dalunde och Göran Hådén ett inlägg i klimatdebatten på Newsmill.

Redan idag skördar klimatförändringar årligen hundratusentals människor värden över. Genom fler naturkatastrofer, försämrad tillgången till drickbart vatten och hastiga skillnader i de metrologiska förutsättningarna för jordbruk kommer detta tal att fortsätta öka.

Dem enda som i dagsläget är redo att ta de viktiga beslut som krävs för att möta ökade krav på utsläppsminskningar är gröna politiker. Klimatförändringar är inte längre bara något som kommer att ske, någon gång i framtiden, utan ett problem som vi måste ta tag i här och nu.

Gröna Studenter Stockholm anordnade tidigare ikväll ett möte om COP 15 där vi hade en intressant föreläsning av Sébastien Duyck om varför ett nytt klimatavtal behövs och vad som egentligen debatteras på toppmötet i Köpenhamn. På 350.org kan du också läsa mer om varför 350ppm är ett så viktigt tal för oss som är aktiva inom miljörörelsen. Det är den nivån av koldioxidhalt i atmosfären som man beräknar kommer att stabilisera en global genomsnittlig temperaturökning på bara 2 grader celsius.

Men även om vi gärna pratar om det internationella sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att förändring även är nödvändig på ett nationellt och inte minst ett lokalt plan. Sätt tryck på politikerna i ditt närområde att ta ställning i klimatfrågan!

Rekommenderad läsning: Jakop Dalunde uppdaterar oss om läget och hur den politiska situationen i USA har stora konsekvenser på de internationella förhandlingarna

 

Jag kandiderar till Stockholms kommunfullmäktige och landsting i Miljöpartiets provval

Det roligaste med Miljöpartiet är att man finner så otroligt många kompetenta och drivande människor. Detta gör givetvis att konkurrensen under provvalet är stenhård, precis som det ska vara.

Imorgon, söndagen den 18 oktober kommer jag och de andra som kandiderar om en plats på MP Sthlm Stads lista att vara på Restaurang Ellen (Campus Konradsberg, Thorildsplan). Kom dit och ta reda på mer om oss kandidater.

Erik Malm, kandidat i provvalet för MP Sthlm Stad till kommunfullmäktige och landsting

Här kan du hitta alla kandidatpresentationer.

Insikten om värdet av en välfungerande demokratisk struktur, och vikten av att alltid verka för att utveckla denna ledde till min vilja att arbeta politiskt. När jag besökte volontärarbetare i Costa Rica och Nicaragua såg jag med egna ögon hur man kämpar för rättigheter som vi tar för givna hemma i Sverige.

Även om vi har kommit en bit på vägen har vi arbete kvar att göra för att nå ett samhälle som bygger på rättvisa och ömsesidig respekt. Det är en oacceptabel situation att segregationen, orättvisorna och ojämlikheterna i vårt samhälle ökar. Det är lika viktigt att verka för dessa frågor här i Sverige.

Genom kunskap kommer förändring. Med universitetsstudier i miljövetenskap och kemi lägger jag en vetenskaplig grund för min politiska övertygelse. Som ledamot i Stockholm stads styrelse, Språkrör för Gröna Studenter Stockholm och genom mina engagemang i ideella rörelser har jag fått värdefulla erfarenheter. I december kommer jag dessutom att närvara på COP 15 som delegat för Europeiska Unga Gröna.

Ett hållbart samhälle tar hänsyn till både till de gemensamma miljöfrågorna och till invånarnas hälsa. Att våga satsa på ungdomar och ta djärva beslut som skapar förutsättningar för förändring. Segregationen måste minska och under nästa mandatperiod kan vi vända trenden. Politiken måste genomsyras av ett hållbarhetsperspektiv och klimatfrågor prioriteras. Då kan Stockholm bli en framtidsstad och rentav en internationell förebild för andra storstäder på riktigt.

Erik Malm (erik.malm@mp.se)
Kandidat i provvalet för MP Sthlm Stad till kommunfullmäktige och landsting

Språkrör för Gröna Studenter Stockholm (newsmill, etc)
Ledamot i styrelsen för MP Stockholm Stad
Studerar Miljökemi (samt Miljövetenskap) på Stockholms Universitet,
Observatörsdelegat för FYEG på COP-15

 

Om politikens roll: att ta ansvar och att skapa förutsättningar

Den borgerliga retoriken är allt som oftast otillräcklig. Det duger inte att hävda att skolans problem kommer från eleverna själva och att allt annat är sekundärt. Det är ett tråkigt och snedvridet förhållningssätt som inte gynnar någon och i synnerhet inte ungdomar, utan i det närmsta skadar ungdomar genom ett på förhand fientligt bemötande.

Man kan tycka att ungdomar är bortskämda och att dem inte förstår sitt eget bästa men att samtidigt ignorera det faktum att allt fler ungdomar mår psykiskt dåligt är direkt farligt. Det blir svårare och svårare att penetrera barriären som skiljer oss ungdomar från den vuxna sfären och en allt växande ungdomsarbetslöshet manifesterar detta ytterligare.

Vi lever i möjligheternas tid, där allt finns utom just förutsättningarna att uppnå sina mål.

Jag uppskattar att man från högerhåll nu vill prata om mjuka värden, som uppförande och attityder men jag är direkt förvånad av att man samtidigt väljer att helt ignorera ekonomins roll i skolpolitiken. Som att nedskärningar och fler elever per lärare inte skulle påverka undervisningskvalitén? Det är ett ansvarslöst beteende att som politiker hävda att ens handlingar och beslut inte kan påverka.

Jag vill tipsa om Per Olssons artikel på newsmill, och har du tid kan du även bemöda dig med att läsa min och Mats Pertofts artikel i ETC Stockholm där vi skriver mer om just det här med attityder till ungdomar idag – där mer konkret om vilka förutsättningar som finns för studenter att ägna sig åt sina studier.

Sedan är det här samma regering som inför valet lovade att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration och sedan gjorde en helomvändning och drev igenom några av de absolut värsta och mest integritetskränkande lagarna i modern tid. Kanske är det mycket begärt att dem ska förstå och driva politik som skapar förutsättningar.

 

Inspiration och förkylning

Sedan studierna drog igång igen på universitetet och alla roliga projekt vid sidan har letat sig ur sommardvalan så har tiden för bloggande varit knapp.

I helgen var jag på Stockholm 2020 som arrangerades på initiativ av Miljöpartiet men med en diversifierad projektgrupp där endast en miljöpartist ingick. Det var nog också kärnan till konferensens framgång. Där bjöds på engagerande diskussioner mellan människor med skilda bakgrunder som alla hade olika tankar hur Stockholm och politiken ska anpassas med hållbarhet, demokrati och stockholmarnas bästa i åtanke. Detvar en entusiastisk tillställning som minst sagt förgyllde min – och många andras lördag.

Sedan kom förkylningen. Men ibland behöver man kanske tre, fyra dagar då alla andra helt enkelt får acceptera att man inte kan vare sig jobba eller plugga. Kändes nästan som en välbehövlig semester inför en allt mer intensiv höst.

 

Fånigt att antyda att kvinnor har en gräddfil i politiken

I frågan kring positiv särbehandling är jag pragmatisk. Jag ser gärna att man tillämpar kvotering där det är nödvändigt och jag instämmer inte sällan i kritiken att kvinnor är mer hårt ansatta i politiken och det offentliga livet enkom på grund av sitt kön. Positiv särbehandling kan motverka förtryckande strukturer i samhället och på sikt verka för att ändra attityder.

Däremot håller jag inte alls med Zaida i hennes kommentar kring Marianne Samuelssons avgång.

Den förra gotländska landshövdingen gjorde en stor tabbe, hon hanterade frågan vansinnigt dåligt och hennes avgång är rimlig. På samma tema tycker jag dock att SvD är ute och cyklar då de ämnar koppla samman den senaste tidens händelser:

”Ett belysande exempel på kopplingen mellan identitet och makt fick vi igår, när den amerikanska kongressen godkände Sonia Sotomayor som justitieråd i USA:s högsta domstoll /../ hon utmärker sig också genom sina ovanligt tunna meriter. Sotomayor har inga tyngre juridiska publikationer bakom sig”

Så skriver Paulina Neuding på SvD:s ledarsida (pappersutgåvan) idag. Det är anmärkningsvärt att hon väljer att kritisera utnämningen av Sonia Sotomayor som blir USA:s första latinamerikanska domaren och den tredje kvinnan i högsta domstolen.

Republikanerna i USA har kritiserat Sotomayor för att vara en allt för liberal kraft i domstolen, med rädsla för hennes inställning kring abortfrågan och för hennes vilja att skärpa de mycket fria vapenlagarna i landet.

Själv ser jag inga större problem i hennes åsikter, snarare tvärtom. Vidare är det väl enbart positivt att hennes bakgrund sammanfaller med en missgynnad latinamerikansk befolkning i USA. Kan man samtidigt åtgärda bristen på kvinnlig representation i Högsta Domstolen är väl det alldeles utmärkt.

Republikanerna hävdar också hon inte bara kommer att bli Högsta Domstolens första latinamerikan, hon kommer ironiskt nog också att bli den första rasistiska domaren där. Välutbildade, latinamerikanska kvinnor är väl inte det vi vanligtvis förknippar med rasister men jag antar att det är dags att vidga våra vyer.

DN, SvD

 

Studenter finns inte

Så känner jag när jag läser om studenterna som fick bo med råttor i ett halvår. Studenter finns inte, vi är en bortglömd grupp i samhället. En grupp som man gärna helst inte låtsas om.

Det känns som att vi i bästa fall är vi ett övergående problem, (någon gång ska dem ju ta sin examen), men oftast ses vi mest som en ekonomisk börda för samhället.

Det här är faktiskt inte ok. Det är verkligen typiskt att man tillåts ignorera problemet under så lång tid – och varför? Varför ska någon människa behöva stå ut med detta?

Bättring!

 

När arbetslösheten skenar söker vi tryggheten i fördomarna

Det svenska landskapet stoltserar med sällan anad skönhet då tåget far förbi den ena idylliska gården efter den andra, sjöar, skogar och gammal hederlig svensk glesbygd har blivit resans signum. I tågets bistrovagn smuttar jag försynt på det ekologiska kaffet. Jag tänker på Sverige – och jag tänker att vi alla har en stor utmaning framför oss.

I sommar stannar jag till mångt och mycket kvar hemma i Sverige. Här bjuds det på mycket molnighet, en och annan regnskur och helsvenska myggbett. Men med goda vänner i Småland har man sällan tråkigt. Det är sommar, det är varmt, vackert och jag omges av fantastiska människor. Samtidigt kan jag inte koppla av, något värker, något sticker mig i ögonen.

Jag har alltid älskat sjöar. Fridfulla och rogivande skänker de en trygghet i tillvaron. Något som i dagens läge ofta känns rätt långt borta. Men då vi sakta ror framåt mot den lilla ön med jättemyrorna kan vi andas ut. En liten oas av trygghet i ett annars så oroligt samhälle.

För idag räcker det inte ens längre att ha högsta betyg i alla ämnen. Vi vet alla att vilka krav som haglar över oss: vi ska vara duktiga, smarta, snygga och därtill konkurrenskraftiga. Det gäller att alltid vara på sin vakt och det finns egentligen inget vettigt botemedel mot den där krypande känslan av att inte räcka till – förutom att alltid vara bäst.

När jag sist skrev om Göran Hägglunds vanlighetspropaganda kände jag att det ännu fanns så mycket som inte hade sagts. Det är något fundamentalt obehagligt i Görans samhällssyn. Samtidigt kan jag förstå varför vissa tilltalas att lyssna till hans problembeskrivning.

Idag finns det så många skäl till framtidsoro. Med en kraftigt ökande arbetslöshet mitt i en finanskris har vi alla mycket dystra framtidsutsikter. Då är det skönt att föreställa sig en tryggare tid och ett bättre samhälle, då människor tog hand om varandra. Vanlighetsperspektivet är givetvis ett uttryck för en otrygghet, en rädsla inför sämre tider och en problematisering av allt det som vi inte förstår.

Det är en dålig verklighetsflykt vi bjuds på.

Man lurar oss att söka svaren i det gamla, det begripliga och det trygga. Men där finns inte de svar vi söker. Till att börja med har dessa ideal och lösningar väldigt lite att göra med de problem som vi står inför idag. Sedan blir det hela blir kanske ännu mer intressant om vi konstaterar att den ekonomiska krisen vi befinner oss i är orsakad av brister i den marknadsekonomiska struktur vi har kommit att hylla – eller enklare sagt så är den orsakad av de vita och rika.

De vanliga människorna?

Vi närmar oss den tankesfär där det finns som mest beröringspunkter mellan KD och SD. De erbjuder en problembeskrivning som tilltalar oss – där de ovanliga bär skulden. Det som inte förstås, upplevs också som farligt. Att lösa samhällets problem är synonymt med att ta itu med allt det främmande och upplevt konstiga i tillvaron.

Men det är inte de ovanliga som har försatt oss i den här situationen och med det sagt kan vi inte skylla arbetslösheten på vare sig Mohammed, Sebastian eller Lasse-Maja. Sanningen att säga så är Sverige otryggt idag och visst är det stora utmaningar vi har framför oss men orsakerna stavas finanskris och nedskärningar – inget annat.

Stockholm Pride är i full gång, en risad och rosad festival.

Kritiska röster menar att det bara är de konstiga HBTQ personerna som visar upp sig, de positivt inställda pratar om ett humanare samhället, ett normkritiskt förhållningssätt och en sexuell frigörelse.

Personligen tycker jag att festivalen och paraden har ett självklart syfte. För mig finns inga vanliga människor och då finns inga ovanliga människor heller för den delen. Vi är alla individer, med allt vad det innebär. Med den inställningen blir livet mer komplicerat men jag vågar samtidigt hävda att samhället också blir mänskligare.

 

Obamas tal i Ghana – Om demokrati, framtid och förändring

Framtiden för länderna i Afrika är i era händer, förkunnade Obama i Ghana den 11 juli, 2009. Han uppmanade lyssnarna att ställa krav på sina regeringar och att arbeta aktivt mot korruption. Det var ett tal om framgångar och ett uppmärksammande av konflikter och attityder som idag motverkar en demokratisk utveckling på kontinenten. Det var också ett tal om afrikanernas eget ansvar: ”Africa doesn’t need strongmen, it needs strong institutions”. Men den stora frågan är nog inte om afrikanerna ser sitt eget ansvar – utan om USA klarar av att se sitt.

As I said in Cairo, each nation gives life to democracy in its own way, and in line with its own traditions. But history offers a clear verdict: governments that respect the will of their own people are more prosperous, more stable, and more successful than governments that do not.

”Jag vill se er exportera mat”, utbrast Obama spontant och jag noterade att just detta inte var en del av hans manuskript. Inte heller hans avslutande ”Yes you can” var en del av talet – jag antar att han helt enkelt rycktes med av tillfällets eufori.

Det är nämnvärt att Obama väljer just Ghana för sitt första tal på den Afrikanska kontinenten. Kenya valdes bort, trots rötter i landet. Även Nigeria, Afrikas mest befolkningsrika land fick stå över till förmån för Ghana. Det är tydligt att valet av Accra och Ghana var ett politiskt ställningstagande – där landets demokratiska utveckling värderas högre än något annat.

Det är positivt att Obama tar upp de konflikter som just nu härjar i delar av Afrika. Det krävs inte mycket för att inse hur lite vi har lärt oss sedan Rwanda. Hundratusentals människor har redan bragts om livet och förvånansvärt lite har gjorts internationellt åt situationen, i synnerhet då man betraktar USA:s oförmåga att bidra aktivt för att motverka alla brutala brott mot mänskliga rättigheter, till följd av de folkmord och konflikter som pågår just nu i Darfur, Chad och Kongo.

That is why we must stand up to inhumanity in our midst. It is never justifiable to target innocents in the name of ideology. It is the death sentence of a society to force children to kill in wars. It is the ultimate mark of criminality and cowardice to condemn women to relentless and systematic rape. We must bear witness to the value of every child in Darfur and the dignity of every woman in Congo. No faith or culture should condone the outrages against them. All of us must strive for the peace and security necessary for progress.

Talet var framförallt symboliskt. Inte mycket tyder på att USA kommer att ändra sig markant i sin utrikespolitik.

USA har gjort Sudan till sin allierade efter att regeringen valt att samarbeta mot terrorism. Ett samarbete som säkerställer att fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter kan fortsätta i regionen. Men USA är långt ifrån den enda stormakten som förtjänar kritik i frågan – Kina har starka ekonomiska intressen i Khartoum, Sudan. Hur allvarlig situationen är, inser man då International Criminal Court (ICC) för första gången har åtalat en sittande statsman: Al-Bashir, Sudans president. En process som undermineras av USA, genom att dem inte vill erkänna domstolens legitimitet.

Därmed inser man att den redan svåra uppgiften att arrestera Al-Bashir nu är praktiskt taget omöjlig.

Samtidigt ska man veta att många länder i Afrika förhåller sig skeptiska mot ICC och interventioner från väst. Även om man säkerligen uppmärksammar och vill få ett slut på de brutala brott som begås på kontinenten vill man slippa en nykolonialistisk agenda. Detta är i allra högsta grad förståeligt men det är fortfarande så att konflikterna som pågår i regionen inte skulle kunna upprätthållas utan stöd utifrån, från länder som Kina och Ryssland.

Obama har dock redan tidigare som senator verkat aktivt mot konflikten i Sudan och uttryckt sitt engagemang för Darfur. Med tanke på det internationellt förhållandevis låga mediala intresset för konflikten kommer Obamas fortsatta handlingar i frågan troligtvis att vara avgörande för utvecklingen i regionen. Kan han sätta internationellt tryck på nyckelspelare som Kina och Ryssland och ta sitt eget ansvar som USA:s president för att stärka FN och ICC:s internationella legitimitet kan han rädda hundratusentals liv framöver.

Men då behövs förändring. På riktigt.

 

Fribeloppet ska inte höjas på bekostnad av studiemedlet

Jag är den förste att erkänna att jag har ändrat mig på den här punkten. När jag sist berörde ämnet var jag övertygad om att fribeloppet borde höjas eller till och med avskaffas. Nu, inte alls så. Fribeloppet behövs, och jag ser mycket hellre än höjning av studiemedlet än en höjning av fribeloppet.

Studiemedlet är eftersatt och ligger på en alldeles för låg nivå. Varje månad går studenter i genomsnitt back 900 kronor och en skälig höjning av studiemedlet ligger därmed på runt tusenlappen.

Givetvis bör även fribeloppet på sikt höjas, men inte på bekostnad av studiemedlet. Att reglera bidrag efter ekonomiska faktorer är inget konstigt alls och eftersom bidragen bör riktas till de som är mest behövande sparar detta också in pengar till staten. Pengar som annars hade gått till de studenter vars ekonomi redan är bra.

Jag vidhåller dock min poäng att de arbetande studenterna inte ska bestraffas. Det bör bli lättare att skjuta utbetalningar av studiemedlet på framtiden. Om jag arbetar och inte tar ut hela studiemedlet så ska det enkelt och smidigt gå att ta ut det vid ett senare tillfälle. Idag är det inte på det viset.

Att hetsa studenter till arbete är inte bra för studenterna, dels skapar det en mer otrygg studiemiljö men det pressar också ner studenternas löner då deras valmöjligheter på arbetsmarknaden är allt annat än goda. Nej, vad som behövs nu är inte en höjning av fribeloppet, utan en höjning av studiemedlet och en reform av CSN – byråkratin och krånglet i dagsläget är alldeles för omfattande.

Men Tobias Krantz, vår nya högskoleminister har inga ambitioner på att höja studiemedlen eller styra upp CSN eller att höja fribeloppet heller för den delen. För att bygga en högskola i världsklass behöver en tydligen inte alls bry sig om studenterna, vi är väl enligt Krantz inte en väsentlig bit i det pusslet.

>> Den nya högskoleministern måste ta oss studenter på allvar