Om jag ändå publicerat det, är det enbart för att jag själv tycker att det är så härligt uppfriskande med människor som till och från skriver om obekväma saker, vare sig de är privata eller inte. Det kanske ändå finns en och annan som kan känna igen sig och som kan få ut något av att läsa detta.

Jag har inte gjort särskilt mycket idag. Jag låg länge i sängen imorse – det har varit en jobbigare dag än jag hade föreställt mig.

På något sätt trodde jag att minnet inte skulle vara så starkt, att sorgen skulle ha mildrats mer än den gjort. Samtidigt är det sådana här dagar som det kanske är extra svårt att ha negativa känslor, när motsatsen är det enda som förväntas av en.

För ett år sen tillbringade jag nyår hos min mormor, tillsammans med mamma. Jag hade köpt två filmer som vi kunde titta på och vi hade lite bubbel till tolvslaget. Vi drack inte särskilt mycket av flaskan. Det var en lugn kväll och vi la oss tidigt.

På morgongen dagen före nyårsafton förra året slängde jag mig på tåget ner till Göteborg för att min morfar hastigt hade fått åka till sjukhus. Trots att jag tog det första tåget som jag kunde hade jag inte en chans att hinna ner i tid. När jag kom till sjukhuset var det redan för sent och trots att det inte var första gången jag sett en död släkting, var det särskilt svårt nu.

Morfar var en del av min uppväxt, hans närvaro var kännbar på ett väldigt påtagligt sätt i mycket av det som bidragit till att bygga vem jag är. Att se livlösheten blev då särskilt ansträngande.

Jag hade inga nyårslöften då, jag kände ingen större inspiration för något alls, jag kände mest sorg och ledsamhet. Jag kunde se glädjen över det nya året hos andra, men jag kunde inte själv delta i den. Idag, ett år senare så väcks dessa känslor igen. Jag har svårt att delta i glädjen, även om jag kan se den så tydligt hos de runt mig.

Samtidigt har jag ett val nu. Jag kan försöka att komma tillrätta med mina negativa känslor. Det betyder givetvis inte att jag blir av med dem och inte heller kan jag förneka den sorg jag känner. Men jag kan acceptera sorgen, känslorna och tankarna.

Kan jag göra det, då kanske jag till och med kan kosta på mig att våga känna något som liknar glädje ikväll. Jag antar att det också får bli mitt nyårslöfte.

Brådskande åtgärder behövs för att säkerställa kvalité och trygghet inom äldreomsorgen på Södermalm.

Miljöpartiet föreslår nu också åtgärder som kan hantera de akuta frågorna, exempelvis att med omedelbar verkan öka antalet inspektioner men också tillåta anonyma ”Lex Sarah”-anmälningar. Idag vågar många inte göra den här typen av anmälningar på grund av risk för påföljder. Moderaterna har centralt lovat vitt och brett om flera åtgärder, men hittills ser vi inte någon effekt av detta lokalt.

Det är inte seriöst att Attendo Care kan förlora förtroendet från nämnden för att driva ett boende där man granskats för vanvård och misskötsel för att på bara några månader sedan vinna en annan upphandling. De grundläggande strukturerna i upphandlingen kan omöjligt fungera.

Det är tråkigt att vår moderata ordförande i nämnden inte förstår problemet.

DN, Södermalmsnytt

Från borgerligt håll hävdar man att man ser problemen och att man vill säkerställa rena och snygga parker. Samtidigt talar nedskärningarna och det ökande missnöjet sitt tydliga språk. Den nuvarande politiken leder till sämre parkskötsel och dålig långsiktig planering.

Eftersom insyn kan vara något ohanterbart tänkte jag också här dela med mig av vår skrivelse:

Södermalm är en attraktiv och levande stadsdel och om den nuvarande befolkningsökningen håller i sig kan vi räkna med ett ännu högre tryck på stadsdelens grönområden. Samtidigt som södermalmsbor är långt ifrån bortskämda med grönområden, ska vi komma ihåg att det också är många reser långväga för att få uppleva pulsen och tempot på Södermalm.

Södermalms parker är en tillgång för hela Stockholm.

Att så många vill vara i Södermalms parker är positivt. Det ställer också krav på stadsdelsnämnden att ha en tydlig och långsiktig planering. En planering som tar krafttag för att hantera ett ökat slitage och som ställer krav på mer genomgående underhållsarbete av parkerna.

I den nuvarande planeringen minskar underhållet i budget, samtidigt som behoven ökar väsentligt. En ekvation som inte går ihop alls. Då är det inte heller oväntat att förvaltningen nu varnar ökat missnöje med parkskötseln.

Vi i Miljöpartiet vill framförallt framhärda att ett ordentligt och välgrundat underhåll nu också kan spara pengar inför framtiden. Långsiktighet i den här planeringen är oumbärlig för att hålla nere kostnaderna framöver. Att hålla parkerna i ett fullgott tillstånd är också viktigt för att säkerställa tillgängligheten. Ett aktivt underhåll kan också på ett effektivt sätt öka mängden användbar yta i parkerna.

Nu efterfrågar vi en vision om parkunderhållet som kan innefatta välbehövda planer för underhåll men också upprustning. En vision som kan få ekvationen att gå ihop, där resurserna också finns för att möta behoven.

Vi föreslår därför förvaltningen att ta fram en plan för hur nämnden kan bidra aktivt i att utöka antalet grönområden, exempelvis genom innovativa lösningar som att underlätta för utbyggnad av gröna tak. Vidare vill vi också att förvaltningen föreslår nödvändiga åtgärder för hur vi ska göra för att vända det ökande missnöjet med parkskötseln samt är tydliga med vilka mer resurser som behövs för att genomföra dessa åtgärder. Detta arbete bör komplettera den befintliga parkplanen.

Avslutningsvis vill vi föreslå att en ny medborgardialog hålls om parkskötsel, parker och behovet av grönområden. Där form och struktur för medborgardialogen främjar ett aktivt deltagande för så många som möjligt, exempelvis genom att delvis använda internet-baserade enkäter.

När så mycket energi, tid och kraft har lagts på en sådan fråga är det nu glädjande att stadsdelsnämnden tar ett rejält kliv framåt och att vi har en bred enighet för en mer hållbar politik inom äldreomsorgen.

Det är viktigt att nämnden tar kontroll över situationen. Därför lägger vi ett egenregianbud i den kommande upphandlingen, vilket säkerställer att verksamhetens kvalité sätts i första rummet.

I förslaget till beslut kritiserar vi tillsammans med alliansen också det tidigare upphandlingsunderlaget som fokuserat på lägsta pris och istället lyfts kvalité fram som ledstjärna för all verksamhet.

Det är ett rejält steg framåt i den här frågan, samtidigt som det är viktigt att betona att överenskommelsen endast gäller Vintertullen.

Läs mer
Jag har tidigare bloggat om Vintertullen. Läs också vårt pressmeddelande. Socialdemokraterna kommenterar på webben.

Detta borde vara självklarheter. Istället anser förvaltningen bara att det nuvarande utbudet med tre hemgårdar, två fritidsgårdar och fem parklekar är tillräckligt.

Den moderatledda majoriteten i stadsdelsnämnden kommer utan tvekan gå på förvaltningens förslag och satsningen på barn och ungdomar uteblir. I sammanhanget är det tråkigt att man inte också inser att tidiga satsningar är förebyggande åtgärder.

Att engagera sig i att ungdomarna på Södermalm får goda förutsättningar att växa upp i en tryggare miljö är viktiga åtgärder för stadsdelens långsiktiga välmående.

Vi får till nämnden flera medborgarförslag som just handlar om tillgången på platser för spontanidrott, exempelvis skateboardplaner. Vi för också diskussioner om multifunktionella sportytor som kan enkelt kombineras med en joggingrunda eller utgöra basen för träning utomhus. Inte minst med tanke på detta är det anmärkningsvärt att inte mer tid och resurser läggs på stadsdelens ungdomar, mötesplatser, friskvård och mötet med kulturen.

Satsningar som kan vara betydande för ungdomars utveckling och uppväxt. Satsningar som uteblir när moderaterna och majoriteten i Stockholm får bestämma.

I Södermalmsnytt nr. 14 (9-15 april, 2011) har man också lyft upp frågan och där berättar Charlotta Richert att hon inte ens kunde få en soptunna till Skånegläntans parklek, detta pga besparingarna som den moderatstyrda majoriteten i nämnden och kommunfullmäktige kräver för parkerna.

I SIFFROR Till 2011 fördelas endast 16,9mkr till parkunderhåll, vilket innebär en besparing om 3mkr. Vad Södermalmsnytt däremot inte tar upp i sin artikel är att besparingarna för 2012 och 2013 är ännu kraftigare. Om inte mer medel kan skjutas till parkunderhållet får de då klara sig med 14,9mkr vardera år.

Samtidigt anger till och med förvaltningen i sitt egna budgetunderlag att trycket, ökat slitage och nedskräpning kommer ställa högre krav än tidigare på parkunderhållet.

Den här ekvationen går uppenbarligen inte ihop och resultatet kommer att vara mycket negativt för södermalmarna.

Från Miljöpartiets sida ser vi med stor oro på de föreslagna besparingarna och kommer att reservera oss mot ett beslut att skära i parkunderhållet. Vi menar att besparingarna ger uttryck för en kortsiktig prioritering som utan tvekan kommer att kosta mer än det smakar.

Bilden är från Axel Landquists park på Södermalm, första riktiga vårhelgen den 16 april 2011

Med förvånansvärt kortsynt argumentation skriver man t.ex.:

På DN Debatt den 8/4 skriver Maria Wetterstrand (MP) och Lise Nordin (MP) att Sverige har möjlighet att stänga två kärnkraftsreaktorer utan problem. Vi håller inte med. Det gör nog inte heller de många som i år tvingats betala rekordhöga elräkningar

30.000 döda eller saknade i det naturkatastrofdrabbade Japan handlar i Sverige om vår kärnkraftssäkerhet. Den debatten borde handla om hur vi kan hjälpa de drabbade. Men Miljöpartiet drar andra slutsatser och ser en möjlighet att väcka kärnkraftsdebatten till liv.

Att katastrofen i Japan och Fukushima enbart skulle vara en naturkatastrof är nog dessa högt uppsatta allianspolitiker tämligen ensamma om att tycka.

När anser då allianspolitikerna att det är tid att prata kärnkraft – om tiotusentals år kanske? När radioaktiviteten och de akuta problem som orsakats av vår tids härdsmältor möjligtvis börjar ebba ut?

Som Stephen Colbert sager ”Right after an environmental catastrophe, is not the time to talk about future environmental catastrophes /../ we must find the courage to do nothing!”. Det är så man sätter kaffet i halsgropen när man läser dessa allianspolitikers totala oförmåga att problematisera kärnkraften och se de akuta och verkliga behoven av att minska vårt enorma kärnkraftsberoende.

Kärnkraftsdebatten måste handla om mer än billig el här och nu. För våra barn och barnbarns skull – och för alla kommande generationer som måste leva med konsekvenserna av vårt handlande.

Läs även: Supermiljöbloggen om Carlgrens hyckleri. Per Bolund på Svt Debatt

Nämnden har alltså sedan tidigare beslutat att lägga ärendet om avtalen på Vintertullen till stadens centralupphandling. Det beslutet kan diskuteras.

Men det jag saknar i nuvarande beslutsunderlag är en garanti om att ett anbud om drift i egen regi kommer att beredas för Vintertullen.

Det här handlar i sig inte om en fråga om kommunal kontra privat regi, utan om att reda ut och ta kontroll över situationen. Nämnden är ytterst ansvarig och för att inte bli helt utelämnad åt marknaden är det principiellt mycket viktigt att man faktiskt tar sitt ansvar och föreslår ett alternativ vid upphandlingen. När läget ser ut som det gör räcker det inte med att hoppas på att marknaden hittar en lösning för de boende på Vintertullen.

Det är då vi som politiker tar ansvar och gör allt i vår kraft för att åtgärda situationen. Därför kommer jag också att återigen yrka på att anbud om egen regi bereds för Vintertullen.

Mer om Vintertullen: Christoffer Järkeborn (ordf. Södermalm SDN)

Förutom exempel där folk lyckas bli sparkade från sina jobb pga uppdateringar, så har vi då nu senast en Lidingömoderat, tillika kommunalråd som inte alls verkar ha förstått hur mediet fungerar. Anna Stenson skriver på en blogg för tillgänglighet vad som hände, och Alliansfritt Sverige har en bra sammanfattning om konsekvenserna i media.

Men även om jag genom rubriksättningen och denna inledning menar att Paul inte klarar av att hantera det mediala efterspelet, är det egentligen inte därför som jag skriver det här inlägget.

Jag vill skriva av mig då jag å min sida blir oerhört berörd av det inträffade.

Jag har själv träffat Anna och visst är hon döv. Jag har faktiskt också pratat med henne och jag kan intyga att hon ansträngde sig jäkligt mycket, bara för att vara en del av den verklighet som många av oss – mig själv inkluderad – tar för givet. Alltså att bara rakt upp och ner ställa mig och ha en talbaserad kommunikation.

Det gör inte att jag tror att hon kan höra, eller att hon inte borde ha hörselslinga. Att antyda det gör mig förbannad.

Kort sagt är Anna Stenson en imponerande människa och såvitt jag har sett en duktig och drivande politiker. I sammanhanget än mer illa att dessa egenskaper ska krävas för att man ska kunna nå ut. Men men…

Det är två saker som framförallt irriterar mig med kommunalrådet:

1) Paul kan inte förstå Anna, vilket han demonstrerar genom att lägga bevisbördan på henne. Tillgänglighet kan inte bara handla om att tillföra de materiella resurserna för delaktighet för alla – det är nämligen en förutsättning för demokrati. Nej, för mig handlar tillgänglighet också om att ha förståelse. Finns ingen förståelse, finns ingen empati och då blir det dessutom oerhört svårt att ta ansvar. På riktigt.

2) Paul mobbas (och tar sedan inte situationen på allvar). Det är inte ok. Jag skulle gärna höra någon relationspsykolog eller gruppterapeut analysera det som har hänt men i min bok är det solklar mobbning. Problemet är inte huruvida han gjorde rätt i sin analys eller tolkning av situationen när han la upp kommentaren. Det är uppenbart att han hånar henne i sitt inlägg, och hans agerande förstärks givetvis då han gör det och i egenskap av kommunalråd (det är ingen titel man direkt kommer undan från, jag skulle aldrig ge mitt förtroende till ett kommunalråd som beter sig såhär).

Det blir sammantaget så tydligt att arbetet med tillgänglighet är långt ifrån klart. Paul Lindquist blir genom sitt agerande exemplet på exakt var problematiken ligger. Vi har svårt att förstå den situation som många har och vilka förutsättningar som krävs för bra tillgänglighet.

Sedan har vi inte alltid kompetens eller energi att ta frågan på allvar. Eller, vi tar den nog på allvar – men för sällan och bara ibland.

När vi egentligen måste göra det hela tiden. I politiken, i besluten och inte minst i vardagen. I synnerhet om vi är förtroendevalda politiker.

Det är ju där skon klämmer också. Bland annat. Men det förstår inte Paul.

Massor med människor har kommenterat Annas inlägg. Det verkar dock inte beröra Paul (alltså moderaten. Kommunalrådet). Inlägget tas upp i ABC. Berör inte heller Paul som insisterar på att han inte har gjort något fel.

Om det är någon konsekvens jag hoppas på så är det upprättelse för Anna, en ordentlig ursäkt från detta kommunalråd som borde växa upp och att vi alla faktiskt blir bättre på tillgänglighetsfrågor. Även moderater.

*) Ironiskt nog skriver Paul Lindquist om ansvar och mobbing på sin blogg… dags att se sig själv i spegeln?

I fredags skrev jag och Jakop Dalunde på SvD Brännpunkt. Lorentz fick också in en artikel på politikerbloggen. Igår följde upp budskapet med en artikel som jag skrev tillsammans med Per Bolund och publicerade på Newsmill.

Den svenska linjen handlar alltså om en global utsläppsökning om 400 miljoner ton koldioxid årligen. Detta är inte några siffror som vi har hittat på. Uträkningen baseras på en sammanräkning från de förslag som diskuteras och som länderna själva har lagt fram. Det är inte så att det möjligen kommer att bli bättre för klimatet med återplantering – det här är de faktiska utsläpp som den globala avverkningen beräknas medföra. Utsläpp som ingen kommer att ta ansvar för.

Det är ingen tvekan om att det är ett hyckleri på högsta nivå. De som menar att siffrorna är missvisande bör beakta att det är vi själva, våra delegater, som har gjort uppskattningen om den kraftiga utsläppsökningen, i Sverige och internationellt.

Vad gäller frågan om den svenska skogsindustrins vara eller inte vara så är det inte överhuvudtaget det som diskuteras i vår artikel. Huvudpoängen är att all avverkning som leder till utsläpp ska redovisas för – och inte får gömmas bakom prognoser av förväntade ökningar. Varför skulle skogsindustrin få något slags frikort när man tar ansvar för utsläpp från alla andra industrier?