Med tvivlet som utgångspunkt        

Från Augustinus och Descartes’ till Karl Popper, från gudsfruktan till dagens moderna vetenskapsparadigm.

Hur mycket kan vi inte åstadkomma med just tvivlet som drivkraft? Tvivlet i sig är ett spännande och återkommande drag för ihärdiga tänkare, religiösa utforskare, filosofer och kanske framförallt naturvetenskapen.

Låt oss börja med gudsfruktan. Få kan till exempel förkroppsliga tvivlets roll på vägen mot vår upplysning som Augustinus gör. Hos honom finner vi genom tvivlet en slitning mellan de köttsliga begären och Guds eventuella existens, där övertygelsen om det senare till slut får överhanden. Allt tack vare en uppenbarelse som innehåller både fikonträd, mycken gråt och Paulus brev, det är nämligen just när han har tagit till sig av brevet (som varnar för ”gillen och dryckeslag”, ”otukt och utsvävningar” samt ”kiv och avund”) som de sista tvivel han bär på kan överkommas. Historien får sig ett lyckligt slut när Augustinus tar del av den heliga texten och konstaterar att: ”Jag vill inte läsa mer – jag behövde det inte heller. Ty med detsamma jag läste de sista orden, strömmade visshetens ljus in i mitt hjärta och allt mörkt tvivel försvann”.[1]

Tvivlet på Guds existens var och förblir något som plågar många religiösa. Det är därför inte heller en slump att just tvivlet är en viktig motståndare på vägen till frälsningen även i den fascinerande 1600-tals romanen Kristens resa av John Bunyan.

Även Descartes bar på tvivel. Den väsentliga skillnaden mellan det rent religiöst präglade tvivlet och det som drev honom är att han nu inte kämpade med att överkomma tvivlet, utan att istället göra det till sitt redskap. Det blev en metod för att hitta sanningen. Han vände till slut detta sitt allmänmänskliga gyckel till en fördel, på samma sätt som svenskarna sedermera gjorde med regalskeppet Vasa. [2]

Descartes’ undrade hur man alls skulle kunna lita på något som man hör, ser eller på annat sätt förnimmer? Han skriver bland annat ”Det är ju så att allt jag hittills betraktat som mest sant har jag mottagit från sinnena eller medelst dem. Men nu har jag kommit underfund med att de ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång[3] och än värre blir det: ”Tänker jag närmare härpå, så inser jag klart att det vakna livet och drömmen aldrig kan skiljas åt medelst säkra kriterier. Detta gör mig bestört, och min bestörtning bekräftar nästan min åsikt om drömmen”. [4]

Men så inser han det ostridbara: ”jag tänker, alltså finns jag till” (”cogito ergo sum”). Detta bedömer han som helt otvivelaktigt. Det utgör en fast grund som hela hans filosofiska tankegods senare ska komma att vila på.[5]

Därmed menar jag inte att Descartes’ var befriad från teologiska tvivel. Tvärtom. Likt sina framförallt medeltida föregångare var han också upptagen med att inte bara bevisa guds existens utan också att försöka förstå dennes vilja och temperament. För trots allt finns det ett väsentligt hinder för hans filosofiska grundprincip, tänk om Gud egentligen lurar honom? Han utbrister bestört: ”jag skall således anta att inte en allgod Gud, sanningens källa utan någon ond ande som på en gång är högst mäktig och förslagen, har använt hela sin energi på att bedra mig”. [6]

Slutligen kommer Descartes’ dock att försona sig med Gud. Han landar i slutsatsen att han omöjligtvis skulle kunna vara fullkomlig på samma sätt som Gud är det. Det blir helt enkelt orimligt att så skulle vara fallet och med detta så nöjer han sig: ”Inte heller har jag någon orsak att beklaga mig över att Gud inte givit mig en större förståndsförmåga eller ett större naturligt ljus än han givit mig; ty det ligger i det ändliga förståndets natur att det finns mycket som det inte förstår, och i det skapade förståndets natur att det är ändligt. Jag har all anledning att tacka honom för vad han, utan att någonsin vara mig något skyldig, frikostigt skänkt mig, däremot har jag ingen anledning att tro att han berövat eller undanhållit mig det som han inte givit mig.”. På det här viset blir Guds existens en lika central utgångspunkt för Descartes’ som det faktum att han inser att han inte kan lita på någonting som han ditintills har lärt sig. Han måste börja om från början och formulerade därför fyra regler för sitt fortsatta arbete vad gäller i princip all kunskap:[7]

  1. Den första regeln var att aldrig godta något som sant, om jag inte klart insåg att det var det, eller – med andra ord – att omsorgsfullt undvika överilning och förutfattad mening och låta mina omdömen blott omfatta sådant som stod så klart och så tydligt för mitt förstånd, att jag inte hade någon anledning att betvivla det.
  2. Den andra var att uppdela vart och ett av de problem jag skulle undersöka i så många delar som möjligt och som det behövdes för att bättre lösa dem.
  3. Den tredje var att ge en sådan ordning åt mina tankar att jag började med de enklaste och lättfattligaste tingen för att så småningom liksom gradvis höja mig till insikten i de mest sammansatta, och därvid förutsatte en ordning till och med mellan de ting som av naturen inte följer varandra.
  4. Och den sista var att överallt göra så fullständiga uppräkningar och så allmänna översikter, att jag kunde vara säker på att inte ha utelämnat något.

I den första av Descartes’ regler kan vi utlösa ett sökande efter en ordning som han utgår finns gömd från honom – och från alla andra som inte är insiktsfulla nog att tänka bortom de av uppväxten korrumperade tankarna. För Descartes’ så är också de vilseledande lärorna ett centralt problem för all förnuftsbaserad tankeverksamhet (här ser vi inte helt oväntat stora likheter med Bacons gyckelbilder).

Den andra och tredje regeln påminner oss också hur en matematiker, för att bevisa sin ekvation, bygger upp sin egen och sina åhörares förståelse genom att i sitt bevis av sin tes använda sig av ett flöde av matematiska ekvationer. Bevisets struktur får således ta sin början i att problemet monteras ned till sina beståndsdelar. Sedan söker vi vår lösning genom att omfamna en begriplig del av beviset, och gradvis lösa ut problemet i en ökande grad av matematisk komplexitet. En annan del av jämförelsen som blir särskilt intressant är att de enskilda delarna i det matematiska beviset varken förutsätter de föregående, eller efterföljande exempelen för sin matematiska validitet – de vilar själva på sunda matematiska principer – men de blir relevanta i det att de förklarar, eller härleder ett bevis. Ur detta kan vi också dra en viktig slutsats: de enskilda tankarna som vid första anblick inte alltid har en självklar eller begriplig plats, kan vara helt avgörande om de påvisas som en del av en helhet.

Någonstans här anser många att den moderna filosofin föds. Några hundra år efter att Descartes’ formulerade dessa regler så är de fortfarande geniala. Som Svante Nordin beskriver det så är det svårt att överskatta den fortsatta betydelsen som dessa tankar fick för senare tänkare.[8] Värt att poängtera är väl dock att inte bara filosofin präglades djupt av detta. Tvivlet och falsifierbarheten kom att utgöra grundstommen i det moderna vetenskapsparadigm som vi verkar inom än idag.

Falsifierbarheten som vetenskaplig metod

Karl Popper levde i början av 1900-talet och han formulerade ett viktigt förhållningssätt som grund för vetenskapen, falsifierbarheten. Att söka bevisa sin tes som sann, är enbart möjligt genom att pröva om den är felaktig. Sammanfattningsvis kan du aldrig bevisa något som sant. Men du kan misslyckas i dina försök att motbevisa detsamma.

Scientists, Popper argued, are in the strange position of wanting truth, of seeking truth, of proposing theories to be the truth, while all the time not only knowing that their best efforts will likely fail, but that it is their job to work as hard as possible to make them fail. With each new step, scientists must derive more difficult, clever, and intricate ways of seeing if they can undermine their own creations”.[9]

Den holistiska vetenskapsteorin tar frågeställningen ett steg längre och menar att vetenskapen som sådan bör betraktas som idéer och observationer som existerar inom ramarna för ett vetenskapsparadigm. Detta innebär att de enskilda teorierna inom ett paradigm kan omkullkastas, motbevisas och överprövas, men att paradigmet som sådant överlever och om det är robust nog också överförs mellan generationer. Vi måste då också förstå att paradigmet vilar inte bara på accepterade naturlagar, utan också de metoder, verktyg och processer som vetenskapsmännen inom paradigmet verkar.[10] Det här sista är en väsentlig del i att förstå att vetenskap av idag inte per definition handlar om att något är hundraprocentigt objektivt korrekt, utan att vetenskapen utgår ifrån en metod som bygger på kritiskt granskande, möjlighet till reproducerbarhet av experiment och tydligt redovisade resultat. Det är alltså inte den blinda acceptansen av vetenskap som är dess styrka, utan att den tillåter oss att ifrågasätta och att tvivla på vedertagna sanningar.

Så när vi idag tågar för vetenskapen, låt oss i Descartes’ minne göra vetenskapen en tjänst och ifrågasätt något som du tar för givet.

march for science

Litteratur för sidhänvisning

  • Descartes, Ur Avhandling om metoden – översättning Konrad Marc-Wogau, i Marc-Wogau (red.) Filosofin genom tiderna, band 2, Thales Stockholm, (1991) 2011
  • Descartes, Ur Betraktelser över den första filosofin – översättning Konrad Marc-Wogau, i Marc-Wogau (red.) Filosofin genom tiderna, band 2, Thales Stockholm, (1991) 2011
  • Gimbel, S. (2011). Exploring the Scientific Method. The University of Chicago.
  • Marc-Wogau, K. (2003). Filosofin genom tiderna – Antiken Medeltiden Renässansen. Stockholm: Thales.
  • Nordin, S. (2013). Filosofins historia: Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. (3:e uppl.) Lund: Studentlitteratur.

 

[1] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 1, s. 320

[2] År 1628 kantrar och sjunker Vasa på sin jungfrufärd.  Sedan 1960-talet har det bärgade och restaurerade skeppet lockat över 30 miljoner besökare. Den 15 juni 1990 invigdes Vasamuseet på galärvarvet och skeppet är alltjämt en av Sveriges mest populära sevärdheter.

[3] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 2 s. 53

[4] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 2 s. 54

[5] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 2 s. 44

[6] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 2 s. 55

[7] Samtliga regler från Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, band 2 s. 49

[8] Filosofins historia, Svante Nordin, s. 321

[9] Exploring the Scientific Method. The University of Chicago. Sidhänvisning, s 143 (Popper)

[10] Exploring the Scientific Method. The University of Chicago. Sidhänvisning, s 172-173 (holistisk vetenskapsteori)

Annonser

Mina tre främsta skäl att rösta grönt i EP-valet

Vote green to the European Parliament

Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Samtidigt som det här delvis innebär mycket glädje – som att Miljöpartiet förväntas att öka sina mandat i parlamentet – så skymtar också en hel del orosmoln vid horisonten.

Högerextrema krafter gror i hela Europa och utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Valdeltagandet överlag till Europaparlament är dessutom uselt, och det sätter ännu mer krav på oss att prata om att det här valet handlar om hela Europas framtid.

Därför vill jag berätta om mina anledningar att rösta grönt på engelska (mina övriga europeiska språkkunskaper är tyvärr lite rostiga) och med ett bildspråk som kan kommunicera över nationsgränser.

Bilden är ett uttryck för mina personliga åsikter. Arbetet med att sätta samman den har dock gjorts över nationsgränserna – tillsammans med människor från olika delar av världen som brinner för ett mer hållbart och ett mer solidariskt Europa.