En riktig rödgrön soppa

Som rubriken skvallrar om vill jag rikta skarp kritik mot det katastrofalt dåligt genomförda samarbete som utlovats mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dock tänkte jag inledningsvis betona något som jag tycker har varit riktigt, riktigt bra.

I Miljöpartiet har vi genom omröstningen i vårt förhållningssätt till EU drivit en fantastisk intern kampanj, där partidemokratin visar sig till fullo.

Rent praktiskt har väl egentligen inte mycket förändrats, å ena sidan har vi EU-skeptiker och å andra sidan har vi de som är för ett fördjupat samarbete, som alla andra partier. Precis som tidigare vill vi väl även fortsättningsvis driva miljöfrågor på en europeisk nivå.

Vad omröstningen har gjort för den interna demokratin är däremot mycket viktigare. Vi är mindre polariserade och jag tror att bägge sidor förstår och sympatiserar med de argument som presenterats, där slutresultatet varken blir ett omkramande eller ett lämnande utan snarare en vänlig men vaksam inställning där vi kan betona vikten av den demokratiska processen i Bryssel.

Med det sagt är det min uppriktiga åsikt att debatterna och omröstningen har enat partiet, vilket inte bara är viktigt för att plocka röster i valet till EU-parlamentet, utan även viktigt för att vi som parti nu faktiskt kan visa en väldigt bred enighet.

När nu den här framgången helt och hållet hamnar i skuggan för hur dåligt vi som parti, och hela vårt block  har sig under de senaste veckorna är det inte en överdrift att säga att jag är mycket besviken. Det tänkta regeringsalternativ man presenterar motverkar sitt syfte helt och hållet. Åtminstonde om man tänkte sig att det nu skulle bli tydligt vad vi vill och tänker göra om vi vinner valet.

Jag kan ärligt erkänna att jag inte förstår vad vi menar, och det tror jag inte att många utanför Miljöpartiet gör heller.

Vill vi vinna valet, och dessutom utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ måste vi på allvar se över hur vi kommunicerar dessa frågor med väljarna. Det är minst sagt besynnerligt hur vi har stått bredvid och tittat på medan borgarna har stulit frågor om arbetslöshet, om skolan och verkligen nu tagit ett järngrepp om frågor kring ekonomin. Detta inte minst genom att tydligt visa sin ideologiska flexibilitet och politiska mognad.

Hur gör dem det? För de första är de självkritiska. Vi har uppenbarligen något att lära av alliansen när vi ser Anders Borg, erkänna att han har fel – samtidigt som det ser bra ut.

Jag kan förstå att vi också vill ha en ökad flexibilitet, att inte behöva förhandla med Vänsterpartiet vore ett enormt framsteg där.

Kritik ska säkerligen också riktas mot Vänsterpartiet, men vi måste också inse att vi inte kan förändra den politiska scenen på en dag. Ska vi genomföra så banbrytande idéer som detta faktiskt skulle innebära måste vi vara redo att ta en mycket stor strid. Det är vi inte idag, och frågan är om den kampen verkligen är en förnuftig satsning överhuvudtaget i nuläget, där vi ser en borgerlig regering som driver ett mycket oroväckande politiskt projekt.

Men vi måste inse att det inte handlar om dem nu, vi kan inte längre rida på en allmän skepticism mot den borgerliga regeringen. Det handlar faktiskt om oss. Vi måste vara självkritiska, och vi måste fundera på vilka frågor vi kommunicerar, och hur vi uppfattas.

Vet vi vilken politik vi vill föra?

Jag hoppas det, men jag tror inte att gemene man är helt övertygad om att vi faktiskt gör det.

Vi måste ha en tydlig och genomarbetad plan, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ. Åtminstonde om vi inte vill framstå som veliga, ostrukturerade och inte minst dåligt rustade för att regera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s