Ett år senare är känslorna och tankarna ändå kvar

Ett år i backspegeln och när vi går in i 2012 vet jag att det åtminstone kommersat börja bättre än vad 2011 gjorde för mig. Samtidigt är det svårt för mig att glädjas över fyrverkerierna och ruset en dag som denna. Jag känner att jag borde inleda med att säga att jag i skrivande stund är högst osäker på om jag kommer publicera detta eller om jag i slutändan håller det för mig själv.

Om jag ändå publicerat det, är det enbart för att jag själv tycker att det är så härligt uppfriskande med människor som till och från skriver om obekväma saker, vare sig de är privata eller inte. Det kanske ändå finns en och annan som kan känna igen sig och som kan få ut något av att läsa detta.

Jag har inte gjort särskilt mycket idag. Jag låg länge i sängen imorse – det har varit en jobbigare dag än jag hade föreställt mig.

På något sätt trodde jag att minnet inte skulle vara så starkt, att sorgen skulle ha mildrats mer än den gjort. Samtidigt är det sådana här dagar som det kanske är extra svårt att ha negativa känslor, när motsatsen är det enda som förväntas av en.

För ett år sen tillbringade jag nyår hos min mormor, tillsammans med mamma. Jag hade köpt två filmer som vi kunde titta på och vi hade lite bubbel till tolvslaget. Vi drack inte särskilt mycket av flaskan. Det var en lugn kväll och vi la oss tidigt.

På morgongen dagen före nyårsafton förra året slängde jag mig på tåget ner till Göteborg för att min morfar hastigt hade fått åka till sjukhus. Trots att jag tog det första tåget som jag kunde hade jag inte en chans att hinna ner i tid. När jag kom till sjukhuset var det redan för sent och trots att det inte var första gången jag sett en död släkting, var det särskilt svårt nu.

Morfar var en del av min uppväxt, hans närvaro var kännbar på ett väldigt påtagligt sätt i mycket av det som bidragit till att bygga vem jag är. Att se livlösheten blev då särskilt ansträngande.

Jag hade inga nyårslöften då, jag kände ingen större inspiration för något alls, jag kände mest sorg och ledsamhet. Jag kunde se glädjen över det nya året hos andra, men jag kunde inte själv delta i den. Idag, ett år senare så väcks dessa känslor igen. Jag har svårt att delta i glädjen, även om jag kan se den så tydligt hos de runt mig.

Samtidigt har jag ett val nu. Jag kan försöka att komma tillrätta med mina negativa känslor. Det betyder givetvis inte att jag blir av med dem och inte heller kan jag förneka den sorg jag känner. Men jag kan acceptera sorgen, känslorna och tankarna.

Kan jag göra det, då kanske jag till och med kan kosta på mig att våga känna något som liknar glädje ikväll. Jag antar att det också får bli mitt nyårslöfte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s