Obamas tal i Ghana – Om demokrati, framtid och förändring

Framtiden för länderna i Afrika är i era händer, förkunnade Obama i Ghana den 11 juli, 2009. Han uppmanade lyssnarna att ställa krav på sina regeringar och att arbeta aktivt mot korruption. Det var ett tal om framgångar och ett uppmärksammande av konflikter och attityder som idag motverkar en demokratisk utveckling på kontinenten. Det var också ett tal om afrikanernas eget ansvar: ”Africa doesn’t need strongmen, it needs strong institutions”. Men den stora frågan är nog inte om afrikanerna ser sitt eget ansvar – utan om USA klarar av att se sitt.

As I said in Cairo, each nation gives life to democracy in its own way, and in line with its own traditions. But history offers a clear verdict: governments that respect the will of their own people are more prosperous, more stable, and more successful than governments that do not.

Jag vill se er exportera mat”, utbrast Obama spontant och jag noterade att just detta inte var en del av hans manuskript. Inte heller hans avslutande ”Yes you can” var en del av talet – jag antar att han helt enkelt rycktes med av tillfällets eufori.

Det är nämnvärt att Obama väljer just Ghana för sitt första tal på den Afrikanska kontinenten. Kenya valdes bort, trots rötter i landet. Även Nigeria, Afrikas mest befolkningsrika land fick stå över till förmån för Ghana. Det är tydligt att valet av Accra och Ghana var ett politiskt ställningstagande – där landets demokratiska utveckling värderas högre än något annat.

Det är positivt att Obama tar upp de konflikter som just nu härjar i delar av Afrika. Det krävs inte mycket för att inse hur lite vi har lärt oss sedan Rwanda. Hundratusentals människor har redan bragts om livet och förvånansvärt lite har gjorts internationellt åt situationen, i synnerhet då man betraktar USA:s oförmåga att bidra aktivt för att motverka alla brutala brott mot mänskliga rättigheter, till följd av de folkmord och konflikter som pågår just nu i Darfur, Chad och Kongo.

That is why we must stand up to inhumanity in our midst. It is never justifiable to target innocents in the name of ideology. It is the death sentence of a society to force children to kill in wars. It is the ultimate mark of criminality and cowardice to condemn women to relentless and systematic rape. We must bear witness to the value of every child in Darfur and the dignity of every woman in Congo. No faith or culture should condone the outrages against them. All of us must strive for the peace and security necessary for progress.

Talet var framförallt symboliskt. Inte mycket tyder på att USA kommer att ändra sig markant i sin utrikespolitik.

USA har gjort Sudan till sin allierade efter att regeringen valt att samarbeta mot terrorism. Ett samarbete som säkerställer att fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter kan fortsätta i regionen. Men USA är långt ifrån den enda stormakten som förtjänar kritik i frågan – Kina har starka ekonomiska intressen i Khartoum, Sudan. Hur allvarlig situationen är, inser man då International Criminal Court (ICC) för första gången har åtalat en sittande statsman: Al-Bashir, Sudans president. En process som undermineras av USA, genom att dem inte vill erkänna domstolens legitimitet.

Därmed inser man att den redan svåra uppgiften att arrestera Al-Bashir nu är praktiskt taget omöjlig.

Samtidigt ska man veta att många länder i Afrika förhåller sig skeptiska mot ICC och interventioner från väst. Även om man säkerligen uppmärksammar och vill få ett slut på de brutala brott som begås på kontinenten vill man slippa en nykolonialistisk agenda. Detta är i allra högsta grad förståeligt men det är fortfarande så att konflikterna som pågår i regionen inte skulle kunna upprätthållas utan stöd utifrån, från länder som Kina och Ryssland.

Obama har dock redan tidigare som senator verkat aktivt mot konflikten i Sudan och uttryckt sitt engagemang för Darfur. Med tanke på det internationellt förhållandevis låga mediala intresset för konflikten kommer Obamas fortsatta handlingar i frågan troligtvis att vara avgörande för utvecklingen i regionen. Kan han sätta internationellt tryck på nyckelspelare som Kina och Ryssland och ta sitt eget ansvar som USA:s president för att stärka FN och ICC:s internationella legitimitet kan han rädda hundratusentals liv framöver.

Men då behövs förändring. På riktigt.