Misslyckandet i Köpenhamn är resultatet av en förtroendekris

Vi kan nu konstatera att två veckors förhandlingar resulterade i ingenting alls. I slutändan så noterar man enbart dokumentet, man får inte konsensus att anta ens en politisk överenskommelse. Vi säljer inte vårt folk för ”30 pieces of silver”, konstaterade Tuvalus förhandlare.

Dagen efter att jag och Jakop hade skrivit på SvD och SVT debatt så visade det sig vara precis så som vi hävdade. Ett läckt FN dokument statuerar att man räknar med närmare fyra graders temperaturhöjning. Man känner alltså mycket väl till vad det är man köpslår om och tvågradersmålet finns då inte ens med på kartan. Så som förhandlingarna ligger till just nu kan vi räkna med närmare fyra graders temperaturökning.

Jag vill inte vara cynisk, jag manar bara till uppriktighet och transparens i förhandlingarna. Vi kan nu konstatera att ingenting gick bättre för att man sparkade ut civilsamhället och stängde dörrarna till förhandlingsrummen. Inte för att man nödvändigtvis hade nått ett avtal om öppenheten hade bibehållits, men konsekvenserna av hemlighetsmakeriet och hyckleriet innebär en reell förtroendekris. Å ena sidan medborgarnas förtroende till politikernas förmåga att hantera situationen, allas vårt förtroende för de internationella förhandlingarna men också en spricka mellan utvecklingsländer och den rikare delen av världen.

Alla känner nog stor besvikelse idag. Att Barack Obama trots allt valde att komma såg många som en möjlighet till öppning i förhandlingarna. Skulle han kunna bidra med något som ändrade ställningen? Nej, nu blev det inte så. Istället levererade Obama sitt kanske sämsta tal hittills vilket på kvällen efterföljdes av en presskonferens där man kunde höra en mycket trött president förklara att – ”Nej, det blir inget juridiskt bindande avtal” och ”Vi tar ett steg framåt men två steg bakåt”, konstaterade presidenten.

– ”Kyotoprotokollet var juridiskt bindande, men inte mer än på pappret. Det viktiga är att vi får länder att faktiskt gå med på de krav som ställs, inte att vi når tomma överenskommelser som ändå inte betyder något”, menade Obama. Det är till viss del sant, men tragiskt i sammanhanget är väl att USA är det land som mest bidrog till att Kyotoprotokollet misslyckades genom att inte ens ratificera det.

I natt vägrade ett antal utvecklingsländer att skriva på Köpenhamnsdeklarationen och kritiserade hela processen som en skymf mot demokratin. De fattigaste länderna med minst skuld i klimatfrågan och som kommer att bli allra mest påverkade har under de två gångna veckorna ständigt har ignorerats i förhandlingarna.

Nu försöker alla sätta fingret på vad det var som gick fel, inte så konstigt eftersom vi gärna vill förstå vad som har hänt för att kunna gå vidare och finna en bättre väg framöver. Fast då bör man komma ihåg att de flesta redan från början hade förklarat att detta var det enda möjliga slutet på konferensen och problemen som fanns innan Köpenhamn, återstår än idag. Stela förhandlingspositioner som inte har förflyttas, en trög förhandlingsstruktur som osar misstro. Det är anmärkningsvärt hur snabbt man kunde stänga ut civilsamhället, hur lätt det var att offra insyn och hur lite man faktiskt värnade om ett öppet och demokratiskt förfarande.

De här frågorna är inte bara viktiga att ta tag samtidigt som vi löser klimatfrågan. Självklart finns det ett egenvärde i att säkerställa en välfungerande process, men jag vill nog gå längre ändå. Jag skulle faktiskt hävda att det är en förutsättning att finna svar och lösningar på dessa frågor om vi någonsin ska kunna nå ett rättvist, ambitiöst och juridiskt bindande avtal.

Läsvärt på samma tema: Jakop Dalunde, Maria Wetterstrand (DN), Fredrik Frangeur, Naturskyddsföreningen

Situationen i Köpenhamn är oacceptabel

Climate Justice (now)

Idag kom vi inte in på Bella Center. Tidigt i morse fick vi tydliga indikationer på att det vi hela tiden hade befarat nu hade blivit sanning, det kommer inte att bli något nytt avtal och de övergripande förhandlingarna har brutit ihop.

De senaste dagarna har varit kaotiska och det har blivit svårare och svårare att följa förhandlingarna allt eftersom dörrarna till observatörerna har stängts. Det är nu tydligt att de inte klarar sig bättre, bara för att man minskar insynen, snarare tvärtom. Vi har begett oss till en samlingslokal för ungdomsobservatörer och man manifesterar här, även om stämningen är mycket avdomnad. Utvecklingen igår var förfärlig och säkerställde slutligen ett totalt misslyckande i Köpenhamn.

Onsdagen kunde inte ha gått värre
Strax efter lunch, efter en mycket tumultartad morgon med nya danska förslag och byte av mötesordförande fick vi vänta hela dagen på att förhandlingarna skulle dra igång. Runt klockan 10 kunde COP återupptas och flera delegater menade inofficiellt när vi pratade med dem att det var en katastrof. Första dagens förhandlingar i high level segment hade gått förlorad och under tiden hade vi istället lyssnat till världsledarnas tal.

Frustrationen och förvirringen som många av oss observatörer kände märktes nu även hos journalister och förhandlare.

– ”Förhandlingsstrategier är vettigt att prata om, förutsatt att det hade handlat om opposition. Men detta borde inte handla om det, istället borde man anstränga sig för att komma överens om vad man kan åstadkomma tillsammans och inte hålla tillbaka varandra”, kommenterade en journalist från BBC.

Jakop har skrivit mer utförligt om vad som hände under gårdagen. Vi lämnade Bella Center sent inatt och när jag väl kom hem var jag helt slut. Efter två veckors rapporterande från konferensen och med den allt starkare insikten om att det hela hade gått käpprätt åt pipan kunde jag inte annat än kollapsa på sängen. Sättet dem hade behandlat NGOs och hur de nu stänger ute oss nästan helt och hållet under de sista dagarna är helt oacceptabelt och jag tror inte att civilsamhället i efterhand någonsin kommer acceptera detta förfarande.