Misslyckandet i Köpenhamn är resultatet av en förtroendekris

Vi kan nu konstatera att två veckors förhandlingar resulterade i ingenting alls. I slutändan så noterar man enbart dokumentet, man får inte konsensus att anta ens en politisk överenskommelse. Vi säljer inte vårt folk för ”30 pieces of silver”, konstaterade Tuvalus förhandlare.

Dagen efter att jag och Jakop hade skrivit på SvD och SVT debatt så visade det sig vara precis så som vi hävdade. Ett läckt FN dokument statuerar att man räknar med närmare fyra graders temperaturhöjning. Man känner alltså mycket väl till vad det är man köpslår om och tvågradersmålet finns då inte ens med på kartan. Så som förhandlingarna ligger till just nu kan vi räkna med närmare fyra graders temperaturökning.

Jag vill inte vara cynisk, jag manar bara till uppriktighet och transparens i förhandlingarna. Vi kan nu konstatera att ingenting gick bättre för att man sparkade ut civilsamhället och stängde dörrarna till förhandlingsrummen. Inte för att man nödvändigtvis hade nått ett avtal om öppenheten hade bibehållits, men konsekvenserna av hemlighetsmakeriet och hyckleriet innebär en reell förtroendekris. Å ena sidan medborgarnas förtroende till politikernas förmåga att hantera situationen, allas vårt förtroende för de internationella förhandlingarna men också en spricka mellan utvecklingsländer och den rikare delen av världen.

Alla känner nog stor besvikelse idag. Att Barack Obama trots allt valde att komma såg många som en möjlighet till öppning i förhandlingarna. Skulle han kunna bidra med något som ändrade ställningen? Nej, nu blev det inte så. Istället levererade Obama sitt kanske sämsta tal hittills vilket på kvällen efterföljdes av en presskonferens där man kunde höra en mycket trött president förklara att – ”Nej, det blir inget juridiskt bindande avtal” och ”Vi tar ett steg framåt men två steg bakåt”, konstaterade presidenten.

– ”Kyotoprotokollet var juridiskt bindande, men inte mer än på pappret. Det viktiga är att vi får länder att faktiskt gå med på de krav som ställs, inte att vi når tomma överenskommelser som ändå inte betyder något”, menade Obama. Det är till viss del sant, men tragiskt i sammanhanget är väl att USA är det land som mest bidrog till att Kyotoprotokollet misslyckades genom att inte ens ratificera det.

I natt vägrade ett antal utvecklingsländer att skriva på Köpenhamnsdeklarationen och kritiserade hela processen som en skymf mot demokratin. De fattigaste länderna med minst skuld i klimatfrågan och som kommer att bli allra mest påverkade har under de två gångna veckorna ständigt har ignorerats i förhandlingarna.

Nu försöker alla sätta fingret på vad det var som gick fel, inte så konstigt eftersom vi gärna vill förstå vad som har hänt för att kunna gå vidare och finna en bättre väg framöver. Fast då bör man komma ihåg att de flesta redan från början hade förklarat att detta var det enda möjliga slutet på konferensen och problemen som fanns innan Köpenhamn, återstår än idag. Stela förhandlingspositioner som inte har förflyttas, en trög förhandlingsstruktur som osar misstro. Det är anmärkningsvärt hur snabbt man kunde stänga ut civilsamhället, hur lätt det var att offra insyn och hur lite man faktiskt värnade om ett öppet och demokratiskt förfarande.

De här frågorna är inte bara viktiga att ta tag samtidigt som vi löser klimatfrågan. Självklart finns det ett egenvärde i att säkerställa en välfungerande process, men jag vill nog gå längre ändå. Jag skulle faktiskt hävda att det är en förutsättning att finna svar och lösningar på dessa frågor om vi någonsin ska kunna nå ett rättvist, ambitiöst och juridiskt bindande avtal.

Läsvärt på samma tema: Jakop Dalunde, Maria Wetterstrand (DN), Fredrik Frangeur, Naturskyddsföreningen

Annonser

Obamas tal i Ghana – Om demokrati, framtid och förändring

Framtiden för länderna i Afrika är i era händer, förkunnade Obama i Ghana den 11 juli, 2009. Han uppmanade lyssnarna att ställa krav på sina regeringar och att arbeta aktivt mot korruption. Det var ett tal om framgångar och ett uppmärksammande av konflikter och attityder som idag motverkar en demokratisk utveckling på kontinenten. Det var också ett tal om afrikanernas eget ansvar: ”Africa doesn’t need strongmen, it needs strong institutions”. Men den stora frågan är nog inte om afrikanerna ser sitt eget ansvar – utan om USA klarar av att se sitt.

As I said in Cairo, each nation gives life to democracy in its own way, and in line with its own traditions. But history offers a clear verdict: governments that respect the will of their own people are more prosperous, more stable, and more successful than governments that do not.

Jag vill se er exportera mat”, utbrast Obama spontant och jag noterade att just detta inte var en del av hans manuskript. Inte heller hans avslutande ”Yes you can” var en del av talet – jag antar att han helt enkelt rycktes med av tillfällets eufori.

Det är nämnvärt att Obama väljer just Ghana för sitt första tal på den Afrikanska kontinenten. Kenya valdes bort, trots rötter i landet. Även Nigeria, Afrikas mest befolkningsrika land fick stå över till förmån för Ghana. Det är tydligt att valet av Accra och Ghana var ett politiskt ställningstagande – där landets demokratiska utveckling värderas högre än något annat.

Det är positivt att Obama tar upp de konflikter som just nu härjar i delar av Afrika. Det krävs inte mycket för att inse hur lite vi har lärt oss sedan Rwanda. Hundratusentals människor har redan bragts om livet och förvånansvärt lite har gjorts internationellt åt situationen, i synnerhet då man betraktar USA:s oförmåga att bidra aktivt för att motverka alla brutala brott mot mänskliga rättigheter, till följd av de folkmord och konflikter som pågår just nu i Darfur, Chad och Kongo.

That is why we must stand up to inhumanity in our midst. It is never justifiable to target innocents in the name of ideology. It is the death sentence of a society to force children to kill in wars. It is the ultimate mark of criminality and cowardice to condemn women to relentless and systematic rape. We must bear witness to the value of every child in Darfur and the dignity of every woman in Congo. No faith or culture should condone the outrages against them. All of us must strive for the peace and security necessary for progress.

Talet var framförallt symboliskt. Inte mycket tyder på att USA kommer att ändra sig markant i sin utrikespolitik.

USA har gjort Sudan till sin allierade efter att regeringen valt att samarbeta mot terrorism. Ett samarbete som säkerställer att fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter kan fortsätta i regionen. Men USA är långt ifrån den enda stormakten som förtjänar kritik i frågan – Kina har starka ekonomiska intressen i Khartoum, Sudan. Hur allvarlig situationen är, inser man då International Criminal Court (ICC) för första gången har åtalat en sittande statsman: Al-Bashir, Sudans president. En process som undermineras av USA, genom att dem inte vill erkänna domstolens legitimitet.

Därmed inser man att den redan svåra uppgiften att arrestera Al-Bashir nu är praktiskt taget omöjlig.

Samtidigt ska man veta att många länder i Afrika förhåller sig skeptiska mot ICC och interventioner från väst. Även om man säkerligen uppmärksammar och vill få ett slut på de brutala brott som begås på kontinenten vill man slippa en nykolonialistisk agenda. Detta är i allra högsta grad förståeligt men det är fortfarande så att konflikterna som pågår i regionen inte skulle kunna upprätthållas utan stöd utifrån, från länder som Kina och Ryssland.

Obama har dock redan tidigare som senator verkat aktivt mot konflikten i Sudan och uttryckt sitt engagemang för Darfur. Med tanke på det internationellt förhållandevis låga mediala intresset för konflikten kommer Obamas fortsatta handlingar i frågan troligtvis att vara avgörande för utvecklingen i regionen. Kan han sätta internationellt tryck på nyckelspelare som Kina och Ryssland och ta sitt eget ansvar som USA:s president för att stärka FN och ICC:s internationella legitimitet kan han rädda hundratusentals liv framöver.

Men då behövs förändring. På riktigt.