Mina tre främsta skäl att rösta grönt i EP-valet

Vote green to the European Parliament

Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Samtidigt som det här delvis innebär mycket glädje – som att Miljöpartiet förväntas att öka sina mandat i parlamentet – så skymtar också en hel del orosmoln vid horisonten.

Högerextrema krafter gror i hela Europa och utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Valdeltagandet överlag till Europaparlament är dessutom uselt, och det sätter ännu mer krav på oss att prata om att det här valet handlar om hela Europas framtid.

Därför vill jag berätta om mina anledningar att rösta grönt på engelska (mina övriga europeiska språkkunskaper är tyvärr lite rostiga) och med ett bildspråk som kan kommunicera över nationsgränser.

Bilden är ett uttryck för mina personliga åsikter. Arbetet med att sätta samman den har dock gjorts över nationsgränserna – tillsammans med människor från olika delar av världen som brinner för ett mer hållbart och ett mer solidariskt Europa.

Annonser

Det går inget bra i OS, varken för Sverige eller för de mänskliga rättigheterna

Nu går de olympsika spelen mot sitt slut och det har gått uruselt för Sverige i OS. Ingen guldmedalj och trots några uppstickare som presterade oväntat bra så levererade inte favoriterna som förväntat, och hela tiden verkar det som att vi föll på mållinjen.

Med det sagt var OS i Peking ett spel som inte hade något av de traditionella problemen, alltså varken finansiella eller strukturella.

Däremot ifrågasattes om världens största diktatur överhuvudtaget borde få vara värd för arrangemanget.

Det är ett faktum att OS är mer än ett sportevenemang, det är en politisk möjlighet. Inte sedan Hitlers spel har OS varit så strukturerat och välarrangerat säger DN, och de nazistiska spelen nämns även i Illustrerad Vetenskap.

Diktaturer är duktiga på att arrangera olympiska spel. Det löser många problem, man behöver inte tänka så mycket på hur man behandlar lokalbefolkningen vid uppförandet av de viktiga byggnaderna. Man får snabbt bukt med logistiska problem, och behöver man tillfälligt förbättra luften är det bara att stänga ner sina fabriker.

Frida Johansson (LUF) tyckte inför OS att de massiva protesterna mot olympiaden inte räckte. Hon insisterade på att idrottarna också skulle protestera, detta genom gnuggisar. Frida har rätt i sak, protesterna räcker inte för att förändra situationen i dagens Kina och det krävs något mer.

Frågan är väl om just gnuggisar är det som krävs.

Hur gick det med de mänskliga rättigheterna i Peking? Amnesty rapporterar att situationen tvärtom har förvärrats. Är det kanske naivt att överhuvudtaget se OS som en förkämpe för mänskliga rättigheter och i allmänhet en förbättrare av förhållanden inom landet?

Det vi såg som en möjlighet att rikta kritik mot situationen i Kina, såg våra österländska vänner i stället som ett tillfälle att visa upp det fantastiska med sitt land. Egentligen inte så konstigt på något sätt. Så som vi föreställde oss händelseförloppet var inte särskilt genomtänkt.

Det var en felbedömning baserad på klassisk västerländsk arrogans och överlägsenhet.

Men det var ändå ett OS med några ljuspunkter. Simmaren Michael Phelps bjöd på en fantastisk uppvisning i fysisk prestation och Usain Bolt lekte bokstavligt talat med motståndarna när han samtidigt slog världsrekordet på 100m.

Men något som etsade sig fast i minnet var colombianen Óscar Figueroa inte kunde lyfta ens den första stången i tyngdlyftningen. Något var fel och hans hand gled gång på gång av från stången. Tre försök gjorde han totalt, med avbrott mellan försöken där han fick vila upp sig och med bandage tejpa ihop handen som inte alls gjorde som han ville.

När han hade misslyckats för tredje gången vällde tårarna fram. Det var gripande när TV-teamet följde efter och filmade mannen vars stora dröm hade krossats framför våra ögon och hur allt brast för denna stora och muskulösa man.

Hoppet, ambitionen och drömmen.

På många sätt beskriver detta samtidigt känslan av ett OS i Kina som inte alls går som vi hade tänkt oss. Inte på något sätt.