Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Idag var jag på en facklig-politisk dialog i Socialdemokratisk regi. Det var en intressant dialog som tyvärr led något av det faktum att det stundtals kändes väl ensidigt och man satt liksom och önskade att de hade bjudit in någon från vårdföretagarna, eller rört om i grytan genom ordentligt genom att slänga in en läkare som kunde försvara den nuvarande ersättningsstrukturen.

Men samtalet räddades av en engagerad publik som kunde leverera bra perspektiv och nulägesanalyser. Som någon plötsligt summerade: ”Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.”

Mer träffsäkert än så är svårt att sammanfatta läget, samtidigt som uttalandet egentligen beskriver ett opinionsmässigt läge som vi har i debatten bättre än den faktiska verkligheten. För visst är det så, att landsting och kommun idag mest framställs som beställarorganisationer som inte längre huserar politisk styrning. Om skandaler uppdagas inom vård och omsorg så faller ansvaret snabbt på exempelvis Carema eller Aleris och strålkastarljuset missar helt och hållet det politiska ansvaret.

Då ska väl det ändå sägas att det är så vare sig om det har varit en rödgrön eller en moderatledd majoritet som fattat beslut om upphandling. Samtidigt kan inte tidigare privatiseringar mäta sig med den konkurrensutsättningsiver som nu genomsyrar den borgerliga politiken.

Det finns olika argument för och mot privatiseringar men det är inte i huvudsak det som jag kommenterar i det här inlägget. Jag tycker då snarare att en av de enskilt mest intressanta aspekterna av den borgerliga privatiseringshysterin är hur ansvaret mer och mer förskjuts från valda politiker till utförarbolagen.

Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Generellt är det är bra om beslut i huvudsak kan fattas närmare medborgare, brukare, patienter. Det är däremot inte bra om ansvariga politiker inte längre vare sig känner eller vill ta sitt ansvar. Än värre då om media misslyckas med att utkräva något väsentligt ansvar från politiken. Det är svårt att säga hur nära vi är det läget idag, men det ser minst sagt något mörkt ut just nu.

Ett samhälle får de politiker som det förtjänar som det heter. För att ha förutsättningar för detta krävs också en medveten granskning som kan skilja ansvar och ansvar och sätta press på politikerna.

Privatisera kungahuset

I dessa dagar av privatisering och utförsäljning tycker jag att det är dags att vi anstränger oss för att bli ännu mer kreativa.

Eftersom det här med att ha en demokratiskt vald statschef inte riktigt funkar för den stora majoriteten svenskar, och att vi snarare ser att kungen faktiskt har ett brett folkligt stöd (SvD: Kungahuset på stark grund) så har jag en alternativ lösning. En fullständig privatisering av kungahuset, där rollen som statschef tillsätts som en position i vilket företag som helst. Detta borde gå i nuvarnade regerings linje och kan väl på någon nivå kännas mer lämpligt än nuvarande, där rollen går i arv och själva syftet är att distansera folket från hovet (DN: Ett folkligt kungahus är värre för demokratin).

De som framförallt sägs tjäna på kungahuset är väl just våra storföretag, där kungen skulle innebära god pr för oss utomlands. Dessa bör då också vara huvudintressenter att detta sköts på bästa möjliga sätt och kan både finansiera och expandera verksamheten.

I Aftonbladet argumenterar Irene Arthur Wennerbom istället för en bolagisering där kungahuset kan drivas som ett familjeföretag. Detta är väl också en möjlig lösning. AB: Betala för bröllopet – Själva