Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Idag var jag på en facklig-politisk dialog i Socialdemokratisk regi. Det var en intressant dialog som tyvärr led något av det faktum att det stundtals kändes väl ensidigt och man satt liksom och önskade att de hade bjudit in någon från vårdföretagarna, eller rört om i grytan genom ordentligt genom att slänga in en läkare som kunde försvara den nuvarande ersättningsstrukturen.

Men samtalet räddades av en engagerad publik som kunde leverera bra perspektiv och nulägesanalyser. Som någon plötsligt summerade: ”Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.”

Mer träffsäkert än så är svårt att sammanfatta läget, samtidigt som uttalandet egentligen beskriver ett opinionsmässigt läge som vi har i debatten bättre än den faktiska verkligheten. För visst är det så, att landsting och kommun idag mest framställs som beställarorganisationer som inte längre huserar politisk styrning. Om skandaler uppdagas inom vård och omsorg så faller ansvaret snabbt på exempelvis Carema eller Aleris och strålkastarljuset missar helt och hållet det politiska ansvaret.

Då ska väl det ändå sägas att det är så vare sig om det har varit en rödgrön eller en moderatledd majoritet som fattat beslut om upphandling. Samtidigt kan inte tidigare privatiseringar mäta sig med den konkurrensutsättningsiver som nu genomsyrar den borgerliga politiken.

Det finns olika argument för och mot privatiseringar men det är inte i huvudsak det som jag kommenterar i det här inlägget. Jag tycker då snarare att en av de enskilt mest intressanta aspekterna av den borgerliga privatiseringshysterin är hur ansvaret mer och mer förskjuts från valda politiker till utförarbolagen.

Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Generellt är det är bra om beslut i huvudsak kan fattas närmare medborgare, brukare, patienter. Det är däremot inte bra om ansvariga politiker inte längre vare sig känner eller vill ta sitt ansvar. Än värre då om media misslyckas med att utkräva något väsentligt ansvar från politiken. Det är svårt att säga hur nära vi är det läget idag, men det ser minst sagt något mörkt ut just nu.

Ett samhälle får de politiker som det förtjänar som det heter. För att ha förutsättningar för detta krävs också en medveten granskning som kan skilja ansvar och ansvar och sätta press på politikerna.

Annonser