En studie i dålig mediehantering


Bild: från lidingösidan, föreställande Anna Stenson. För övrigt blev det här ett ganska långt inlägg. Men det tar ändå bara någon minut att läsa.

Diskuterade häromdagen just uppdateringar på Facebook. Vi pratade främst om skillnaden i hur den kommunikationen ser ut för de av våra vänner som är politiskt aktiva och de som inte är det. I sammanhanget konstaterade jag också att:

Mig veterligen finns det ingen som har skapat bra PR eller uppmärksamhet genom en uppdatering. Motsatsen däremot, att skapa negativa rubriker och dålig PR brukar Facebookuppdateringar vara ganska bra på.

Förutom exempel där folk lyckas bli sparkade från sina jobb pga uppdateringar, så har vi då nu senast en Lidingömoderat, tillika kommunalråd som inte alls verkar ha förstått hur mediet fungerar. Anna Stenson skriver på en blogg för tillgänglighet vad som hände, och Alliansfritt Sverige har en bra sammanfattning om konsekvenserna i media.

Men även om jag genom rubriksättningen och denna inledning menar att Paul inte klarar av att hantera det mediala efterspelet, är det egentligen inte därför som jag skriver det här inlägget.

Jag vill skriva av mig då jag å min sida blir oerhört berörd av det inträffade.

Jag har själv träffat Anna och visst är hon döv. Jag har faktiskt också pratat med henne och jag kan intyga att hon ansträngde sig jäkligt mycket, bara för att vara en del av den verklighet som många av oss – mig själv inkluderad – tar för givet. Alltså att bara rakt upp och ner ställa mig och ha en talbaserad kommunikation.

Det gör inte att jag tror att hon kan höra, eller att hon inte borde ha hörselslinga. Att antyda det gör mig förbannad.

Kort sagt är Anna Stenson en imponerande människa och såvitt jag har sett en duktig och drivande politiker. I sammanhanget än mer illa att dessa egenskaper ska krävas för att man ska kunna nå ut. Men men…

Det är två saker som framförallt irriterar mig med kommunalrådet:

1) Paul kan inte förstå Anna, vilket han demonstrerar genom att lägga bevisbördan på henne. Tillgänglighet kan inte bara handla om att tillföra de materiella resurserna för delaktighet för alla – det är nämligen en förutsättning för demokrati. Nej, för mig handlar tillgänglighet också om att ha förståelse. Finns ingen förståelse, finns ingen empati och då blir det dessutom oerhört svårt att ta ansvar. På riktigt.

2) Paul mobbas (och tar sedan inte situationen på allvar). Det är inte ok. Jag skulle gärna höra någon relationspsykolog eller gruppterapeut analysera det som har hänt men i min bok är det solklar mobbning. Problemet är inte huruvida han gjorde rätt i sin analys eller tolkning av situationen när han la upp kommentaren. Det är uppenbart att han hånar henne i sitt inlägg, och hans agerande förstärks givetvis då han gör det och i egenskap av kommunalråd (det är ingen titel man direkt kommer undan från, jag skulle aldrig ge mitt förtroende till ett kommunalråd som beter sig såhär).

Det blir sammantaget så tydligt att arbetet med tillgänglighet är långt ifrån klart. Paul Lindquist blir genom sitt agerande exemplet på exakt var problematiken ligger. Vi har svårt att förstå den situation som många har och vilka förutsättningar som krävs för bra tillgänglighet.

Sedan har vi inte alltid kompetens eller energi att ta frågan på allvar. Eller, vi tar den nog på allvar – men för sällan och bara ibland.

När vi egentligen måste göra det hela tiden. I politiken, i besluten och inte minst i vardagen. I synnerhet om vi är förtroendevalda politiker.

Det är ju där skon klämmer också. Bland annat. Men det förstår inte Paul.

Massor med människor har kommenterat Annas inlägg. Det verkar dock inte beröra Paul (alltså moderaten. Kommunalrådet). Inlägget tas upp i ABC. Berör inte heller Paul som insisterar på att han inte har gjort något fel.

Om det är någon konsekvens jag hoppas på så är det upprättelse för Anna, en ordentlig ursäkt från detta kommunalråd som borde växa upp och att vi alla faktiskt blir bättre på tillgänglighetsfrågor. Även moderater.

*) Ironiskt nog skriver Paul Lindquist om ansvar och mobbing på sin blogg… dags att se sig själv i spegeln?

Annonser

Moderaterna är skitskraja

Nu kan det bli verklighet, den gröna skatteväxlingen kan fullbordas vid ett regeringsskifte. De av alliansen sänkta skatterna måste nu mötas av ökad skatt på miljöfarliga utsläpp, då främst vad avser CO2 och användandet av fossila bränslen inom energisektorn. Samtidigt är Moderaterna nu förtvivlade och spretar åt alla håll i sin politiska retorik då de smärtsamt bevittnar hur musten går ur Centerpartiet.

Moderaterna styr alliansen med en järnhand, alliansen som i dagsläget inte har någon miljöpolitik att prata om, med en misslyckad miljöminister och ett totalt ryggradslöst centerparti som inte ens de borgerliga väljarna har förtroende för i klimatfrågan.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det hettar till i de borgerliga tankesmedjorna då man förtvivlat bevittnar hur deras gröntvättande försök i Centerpartiet har misslyckats fullständigt. Svenskarna går inte på den gubben och Centerpartiet är idag helt utmarginaliserade i svensk politik och inget annat än ett schablonparti. Hur reagerar Moderaterna? Man trycker upp gröna affischer.

Lite schizofrent vill man samtidigt tona ner miljöfrågan och spä på de retoriska fulknepen med ännu en variant på samma gamla visa som alltid. Man raljerar om Miljöpartiet som ett enfrågeparti som bara vill höja skatten i ett desperat försök att manipulera diskussionen. Men Moderaterna och Centerpartiet är inte ett alternativ för någon med grön ideologi nära hjärtat och Moderaterna kommer inte med vare sig alliansen eller Centerpartiet som täckmantel kunna dölja sina tillkortakommanden i miljöfrågan.

Centerpartiet bevisar vidare gånggång, på gång att alliansen aldrig kommer att ge någon trovärdighet alls när det kommer till att föra en hållbar miljöpolitik.

Jag kan förstå varför man försöker racka ner på Miljöpartiet, man är helt enkelt skitskraja i alliansen för våra framgångar i opinionsmätningarna och att vi idag för en pragmatisk politik som tilltalar det svenska folket.

För oss är det inget självändamål att vare sig sänka eller höja skatten och det är just detta som alliansen har så galet svårt att acceptera. Sedan har jag personligen inga problem att ta en diskussion om skatteförändringar som gynnar ett långsiktigt hållbart samhälle där miljö och natur respekteras och som leder till bättre och mer energieffektiva alternativ till de smutsiga bränslena. Det här gäller vare sig det handlar om att ge skattelättnader inom vissa sektorer eller höja skatten där det behövs, exempelvis för växthusgas- eller hälsofarliga utsläpp och miljöfarlig verksamhet.

På samma tema: Alliansfritt