Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Idag var jag på en facklig-politisk dialog i Socialdemokratisk regi. Det var en intressant dialog som tyvärr led något av det faktum att det stundtals kändes väl ensidigt och man satt liksom och önskade att de hade bjudit in någon från vårdföretagarna, eller rört om i grytan genom ordentligt genom att slänga in en läkare som kunde försvara den nuvarande ersättningsstrukturen.

Men samtalet räddades av en engagerad publik som kunde leverera bra perspektiv och nulägesanalyser. Som någon plötsligt summerade: ”Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.”

Mer träffsäkert än så är svårt att sammanfatta läget, samtidigt som uttalandet egentligen beskriver ett opinionsmässigt läge som vi har i debatten bättre än den faktiska verkligheten. För visst är det så, att landsting och kommun idag mest framställs som beställarorganisationer som inte längre huserar politisk styrning. Om skandaler uppdagas inom vård och omsorg så faller ansvaret snabbt på exempelvis Carema eller Aleris och strålkastarljuset missar helt och hållet det politiska ansvaret.

Då ska väl det ändå sägas att det är så vare sig om det har varit en rödgrön eller en moderatledd majoritet som fattat beslut om upphandling. Samtidigt kan inte tidigare privatiseringar mäta sig med den konkurrensutsättningsiver som nu genomsyrar den borgerliga politiken.

Det finns olika argument för och mot privatiseringar men det är inte i huvudsak det som jag kommenterar i det här inlägget. Jag tycker då snarare att en av de enskilt mest intressanta aspekterna av den borgerliga privatiseringshysterin är hur ansvaret mer och mer förskjuts från valda politiker till utförarbolagen.

Politiken styr. Samtidigt styr inte politiken.

Generellt är det är bra om beslut i huvudsak kan fattas närmare medborgare, brukare, patienter. Det är däremot inte bra om ansvariga politiker inte längre vare sig känner eller vill ta sitt ansvar. Än värre då om media misslyckas med att utkräva något väsentligt ansvar från politiken. Det är svårt att säga hur nära vi är det läget idag, men det ser minst sagt något mörkt ut just nu.

Ett samhälle får de politiker som det förtjänar som det heter. För att ha förutsättningar för detta krävs också en medveten granskning som kan skilja ansvar och ansvar och sätta press på politikerna.

Annonser

Moderaterna är skitskraja

Nu kan det bli verklighet, den gröna skatteväxlingen kan fullbordas vid ett regeringsskifte. De av alliansen sänkta skatterna måste nu mötas av ökad skatt på miljöfarliga utsläpp, då främst vad avser CO2 och användandet av fossila bränslen inom energisektorn. Samtidigt är Moderaterna nu förtvivlade och spretar åt alla håll i sin politiska retorik då de smärtsamt bevittnar hur musten går ur Centerpartiet.

Moderaterna styr alliansen med en järnhand, alliansen som i dagsläget inte har någon miljöpolitik att prata om, med en misslyckad miljöminister och ett totalt ryggradslöst centerparti som inte ens de borgerliga väljarna har förtroende för i klimatfrågan.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det hettar till i de borgerliga tankesmedjorna då man förtvivlat bevittnar hur deras gröntvättande försök i Centerpartiet har misslyckats fullständigt. Svenskarna går inte på den gubben och Centerpartiet är idag helt utmarginaliserade i svensk politik och inget annat än ett schablonparti. Hur reagerar Moderaterna? Man trycker upp gröna affischer.

Lite schizofrent vill man samtidigt tona ner miljöfrågan och spä på de retoriska fulknepen med ännu en variant på samma gamla visa som alltid. Man raljerar om Miljöpartiet som ett enfrågeparti som bara vill höja skatten i ett desperat försök att manipulera diskussionen. Men Moderaterna och Centerpartiet är inte ett alternativ för någon med grön ideologi nära hjärtat och Moderaterna kommer inte med vare sig alliansen eller Centerpartiet som täckmantel kunna dölja sina tillkortakommanden i miljöfrågan.

Centerpartiet bevisar vidare gånggång, på gång att alliansen aldrig kommer att ge någon trovärdighet alls när det kommer till att föra en hållbar miljöpolitik.

Jag kan förstå varför man försöker racka ner på Miljöpartiet, man är helt enkelt skitskraja i alliansen för våra framgångar i opinionsmätningarna och att vi idag för en pragmatisk politik som tilltalar det svenska folket.

För oss är det inget självändamål att vare sig sänka eller höja skatten och det är just detta som alliansen har så galet svårt att acceptera. Sedan har jag personligen inga problem att ta en diskussion om skatteförändringar som gynnar ett långsiktigt hållbart samhälle där miljö och natur respekteras och som leder till bättre och mer energieffektiva alternativ till de smutsiga bränslena. Det här gäller vare sig det handlar om att ge skattelättnader inom vissa sektorer eller höja skatten där det behövs, exempelvis för växthusgas- eller hälsofarliga utsläpp och miljöfarlig verksamhet.

På samma tema: Alliansfritt